Inaktiviteten här har varit enorm. Listan jag skulle hålla mig till har sedan länge fallit i glömska..

Då jag inte har tillgång till dator för jämnan nu för tiden, blir blogginläggen därefter.

Empty kan man säga.

Dagar kommer och går. Frustrationen består.

Ett liv utan komplikationer och svåra val vore att föredra. Nu verkar det dock som att min lott i livet var att få till allt så komplicerat som det bara går, samt toppa det med det jävligaste av allt jävulskap.

Låter kanske drastiskt, men faktum är att många är de dagar då jag vill dra en stor mössa över huvudet och aldrig nånsin mer vakna. Trist, men sant.

Jag förstår att ni ar roligare saker för er än att läsa sånt här trist, och då är det ju tur att inläggen blir få nu för tiden.

Man kan hoppas att man får precis det man vill en gång i livet, att man kanske förtjänar något bra. Det ska ju tydligen finnas en mening med allt. Just precis vad har jag dock inte kommit fram till ännu. Jag har väl fler prövningar att tampas med innan jag kan sätta fingret på vad allt har för mening egentligen.

Det som inte dödar härdar heter det ju.. Jag vill dock säga att man blir inte härdad. Man blir bara jävligt svag.

Kroppen funkar, men själen orkar inte. Ögonen glittrar inte, men munnen ler.

Det kan tyckas som att det här blir ett stackars "tycksyndommignuinlägg" .

Det är det inte. Det är bara reality. Nästan som en bigbrother/vadtoksomhelstsåpa. Min verklighet. Er saga.

I väntan på att kanske få uppleva en underbar tid i mitt liv, ska jag fortsätta att leva.

På mitt vis.

Inte på ditt.